”Det är något välsignat med barnen, och det är, att de alltid möter en på halva vägen. Om man inte visste det, skulle man inte våga sig fram med det man har. De har själva sett sagomotiven titta fram här och var och därför känner de genast igen dem, hur ofullkomligt de än återgives”

– Elsa Beskow i en intervju i Vecko-Journalen, 1920

Elsa Beskows bilder är fyllda av små detaljer som sätter betraktarens fantasi i rörelse. Fantasifullheten kombineras på ett alldeles unikt sätt med en mycket noggrann skildring av de olika naturmiljöerna. Men även ur kulturhistoriskt perspektiv är Elsa Beskows bilder och berättelser intressanta. I Barnen på Solbacka berättar hon om tre barn som bor på en herrgård, där finns många detaljer både vad gäller kläder och heminredning från tiden kring sekelskiftet.

Elsa Beskows verklighetsförankrade fantasivärld lever alltjämt i barnens sinnen. Och vad gäller Putte, Den lilla lilla gumman, Tomtebobarnen, Lasse liten, Petter och Lotta är de bara några av de karaktärer hon skapat som vi minns än idag…

– Ge rum, jag vill opp, sa Rabarberknopp. Så sprängde han med sin röda topp, men jorden sa stopp:
– Du får lugna dig lite, Rabarberknopp!

– Ge plats, jag vill opp, sa Rabarberknopp, han svällde av styrka, han glödde av hopp.
– Pass på, jag vill opp, jag vässar min topp, jag känner hur våren gror i min kropp!

– Tittut, tittopp, nu sticker han opp, nu hälsar han glatt med sin röda topp och svaras av kvittrande fåglars tropp:
– Välkommen hitopp, välkommen, välkommen Rabarberknopp!

Och ett litet litet bord, och en liten liten stol

Och en liten liten pall, och en liten liten stäva

Och en liten katt som sa mjau…

Och så hade hon en liten ko som sa MUUUU…

– Välkommen hit in i mitt rike.

Men Putte ropade häpen så:
-Där hänger i träden äpplen blå, jag aldrig sett deras like!

Där bor små fina älvor bak mossig jättesten. De kommer fram och dansar ibland i månens sken, och tomtebarnen tycker att inte någonting kan vara lika vackert som älvorna i ring.

Så lätt och späd är älvan, men tomten tung och tjock, det märktes härom afton, de skulle gunga bock. Fast älvorna var åtta och barnen bara två det inte ville lyckas att väga jämnt ändå.

-Tack snälla Kung Vinter, för att du kommit till slut! I det samma höll han på att trilla baklänges av förvåning, ty framför honom stod en gubbe, gnistrande från topp till tå. Olle bockade sig för gubben:

-Är du Kung Vinter? frågade han.

-Neej då, sa gubben.- jag är bara farbror rimfrost jag, tycker du inte att jag gjort fint i skogen idag?

-Ska det vara färsk löjrom eller hackad nate, lilla älva? sa glada grodan vänligt. Eller vill du kanske hellre ha grodbladsfrön?

-Nej tack, jag är alldeles stoppmätt, för jag åt ett helt harsyreblad i morse, sa älvan. Men jag har en stor, stor nyhet att berätta. Kan ni tänka er! Solen har värpt ett ägg som ramlat ner mitt i skogen!